Jag sitter och tittar ut genom fönstret och önskar att det var lite snö ute. Sen kom jag och tänka på när man var yngre, på julafton var så peppad på att få åka till mormor och fira jul. Det var sådär så man hade svårt att somna kvällen innan för man visste att hela familjen skulle samlas och bar vara, skratta, prata och bara njuta av varandras närhet. Det var liksom lunch/middag när man kom dit, sen satt man bara och diskuterade och skrattade sen var det dags för Kalle Anka och alla samlades i mormors vardagsrum. Och där satt vi och tittade och diskuterade allt mellan himmel och jord. Jag minns när hela släkten var samlad. Det var så mycket människor, så mycket glädje. Men år efter år så minskade antalet som man firade jul ihop med. Jag saknar mormor. Så fruktansvärt mycket. Jag tror inte jag bearbetat hennes bortgång något vidare mycket. Jag kan fortfarande känna att jag vill ta bussen över till henne för att höra henne berätta alla historier om hennes liv. Eller när man skjutsade henne på rullstol till ICA Maxi. Om jag ändå fick vrida tillbaka klockan lite. En sisådär 4 år. En grej hade kanske varit min räddning. Jag vet ju att man inte ska tänka så. Men jag kan inte riktigt låta bli. Och mina tankar är hos min kusin och hennes familj idag. De har genomgått någonting fruktansvärt. Jag vet inte ens varför jag skriver blogg inlägg nu. Jag ville bara vädra ur mig antar jag.

Julkänslor eller känslor öht.

Allmänt Kommentera
Jag sitter och tittar ut genom fönstret och önskar att det var lite snö ute. Sen kom jag och tänka på när man var yngre, på julafton var så peppad på att få åka till mormor och fira jul. Det var sådär så man hade svårt att somna kvällen innan för man visste att hela familjen skulle samlas och bar vara, skratta, prata och bara njuta av varandras närhet. Det var liksom lunch/middag när man kom dit, sen satt man bara och diskuterade och skrattade sen var det dags för Kalle Anka och alla samlades i mormors vardagsrum. Och där satt vi och tittade och diskuterade allt mellan himmel och jord. Jag minns när hela släkten var samlad. Det var så mycket människor, så mycket glädje. Men år efter år så minskade antalet som man firade jul ihop med. Jag saknar mormor. Så fruktansvärt mycket. Jag tror inte jag bearbetat hennes bortgång något vidare mycket. Jag kan fortfarande känna att jag vill ta bussen över till henne för att höra henne berätta alla historier om hennes liv. Eller när man skjutsade henne på rullstol till ICA Maxi. Om jag ändå fick vrida tillbaka klockan lite. En sisådär 4 år. En grej hade kanske varit min räddning. Jag vet ju att man inte ska tänka så. Men jag kan inte riktigt låta bli. Och mina tankar är hos min kusin och hennes familj idag. De har genomgått någonting fruktansvärt. Jag vet inte ens varför jag skriver blogg inlägg nu. Jag ville bara vädra ur mig antar jag.